onsdag 16 februari 2011

saaaaaaaaaaaay what !!!

saaaaaay what
say what
saaaaaaaaaay what

du som läsare undrar nog varför jag endast skriver "say what".
Jo ,det ska jag berätta ...
fram till sidan s. 96 var jag fortfarande förrvirrad.

Efter S. 96 kan man undra om jag har forstått vad boken handlar om eller inte?

Innan jag berättar om s. 96 har hjälp mig med att ta reda på vad Hailsham är för slags skola, tänker jag skriva ner vad jag har hittils har fått reda på.

Nu är Kathy femton år gammal, det är även Ruth och Tommy.
Tommy och Ruth har blivit ett par..( är lite förvånad trodde att Katyh och Tommy skulle bli ett par, men ja.. tror de blir det senare i boken)
De har ännu inte fått reda på alla dessa mysterier; varför "madame" kommer till skolan och tar dem finaste teckningar? vad galleria är för nåt?
Varför det är så himla viktig med att vara kreativ?

Men man håller på att glömma dessa gamla mysterier eftersom att nu dýker det upp nya.
Tommy har ändrats, han är nu mycket lugnare av sig.
Men den största frågan dyker upp på s.96.
Det är en helt vanlig dag, ungdomarna och miss Lucy (en av förmyndarna) är i klubbhuset.
När Miss Lucy helt plötsligt får ett utbrott.
Hon berättar att barnen är skapade för att sedan kunna donera organ.
saaaaaaaaay what???
Nu förstår ni varför jag blogginläggets rubrik är "saaaaaaaaaaaaay what"
Jag fick läsa s. 96 om flera gånger för att kunna smälta in vad jag hade precis hade läst.
 Nu börjar saker och ting hänga ihop. Ingen av ungdomarna kan få barn så de bör vara klonade.
I dem första sidorna får vi ta reda på att Kathy är vårdare, och tar hand om donatorerna.
KATHY VÅRDAR PERSONER SOM DONERAR SINA ORGAN OCH SLUTLIGEN DÖR :0

Men efter att ha läst några kaptilar framåt så bläddrar jag igen till sidan 96. Varför gör jag det?
Ungdomarna tycks inte förstå hur allvarligt detta med donationer är.
Ingen utav ungdomarna ifrågasätter denna öde. Men ungdomarna har alltid på nåt sätt fått veta om detta redan innan. De har fått veta det i små mängder så när det kommer slutligen ut vad det är som väntar dem så blir dem inte förvånad istället accepterar dem det.
Här dyker den ständiga filosofiska frågan " vad är det som bestämmer vad som är rätt, och vad som är fel?"
- majoriteten.
Ja, det är väl det som är svaret..eller?
Dessa ungdomar har aldrig stöt på det yttre världen. Utan har varit isolerad och lärt sig att det rätta vägen är att donera organ.
Därför reagerar de inte när Miss Lucy slutligen berättar vad som väntar dem.
 Men jag tycker ändå att det är väldigt orealiskt att alla ungdomar reagerar på samma sätt.
Det har visat sig att människor som har fått samma uppväxt utvecklats till olika individer med olika åsikter. Hur kan alla dessa ungdomar ha samma åsikt? Det bör finnas någon som har andra tankar och ifrågasätter dess öde.
"De oskuldsfulla " är baserad av en sann berättelse. Det handlar om en  särskild sekt vid namn "Guds barn". Där uppfostras barnen med tron att sex med barn och vuxna är nåt bra.
Dock reagerar en reagerar en stor del ungdomar och lämnar sekten. Barnen kom aldrig i kontakt med det yttre världen så dem kom aldrig i kontakt med ett samhälle där detta ansågs som tabu och olagligt.

Kanske reagerar ungdomarna i Hailsham på detta senare i boken?  kanske dem inte reagerar alls?
Det får vi se


söndag 6 februari 2011

Kreatvitetens gränser






Hej
Jag har fått som uppgift i skolan att blogga om boken "Never let me go"  av Kazuo Ishiguro.
Efter att ha läst tre kapitlar har jag bestämt mig för att döpa bloggen till "Kreativitetens gränser" och det första blogginlägget.
För att det är det intrycket jag får efter att ha läst de tre första  kapitlar.
Kathty, Ruth och Tommy är två ungdomar som går på internatskolan Hailsham i England.
Men Hailsham är ingen vanlig internatskola, där står kreativiten i centrum, Barnen får ständigt teckna, skriva poesi, läsa m.m

I början av den första kapitlet stöter vi på huvudpersonen Kathy i vuxen ålder. Kathy är 31 år gammal och arbetar som vårdare . Hon tar hand om donatorer.  Redan här fångar författaren mig lite.  Man får inte veta särskild mycket vad donatorerna gör, vad dem donerar förutom att Kathy tar hand om dem och att hon har vårdat hennes gamla klasskamrater från Hailsham.
Vi får följa Kathy när hon minns tillbaka till Hailsham och alla personer hon har stött på.
Ju mer man läser ju mer frågor dyker upp.  Under dem här tre kapitlar nämns aldrig elevernas föräldrar.
En viss dam  som kallas för "madame" brukar besöka skolan och väljer ut dem finaste målningarna och tar med dem till sin "Galleria".   Eleverna har förstås aldrig besökt denna "Galleria". Det ryktas också att "Madame" är rädda för barnen"
Eleverna har olika förmyndare som också är deras lärare.
Som jag nämnde tidigare är det viktigt att man är kreativ, skolan sätter stort press på eleverna så att dem blir så kreativa så möjligt.
Det är här en intressant karaktär dyker upp och som fångar mitt uppmärksamhet.  
Tommy framstås som "den svarta fåret" han anses vara mindre kreativ och blir
"mobbad" av eleverna.  Hans målningar blir aldrig utvalda av "madame".
Varför är det dåligt att Tommy inte är lika kreativ som dem andra eleverna?
Det är därför jag har döpt bloggen till "Kreativitetens gränser" . När är man kreativt? vem är det som avgör det?
Kathy är den enda av eleverna som förstår Tommy och så småningom utvecklats ett vänskap mellan Tommy och Kathy. Eleverna från Hailsham anser att Tommy har ett häftigt temperament. Själv anser jag att detta är ett vanligt reaktion hos unga pojkar. Ett exempel är när Tommy "vänner" inte väljer honom i deras lag när dem spelar fotboll. Tommy blir självklart sur och får ett litet utbrott. Vilken kille som helst i 13-års åldern skulle reagera på detta sätt.
Tommy och Kathy börjar misstänka att saker och ting ligger inte bra till i Hailsham. De börjar smått ifrågasätta "Galleriet" eftersom att dem aldrig har sett den, de börjar ifrågasätta förmyndarnas  konstiga beteénde.

Ja, efter att ha läst dessa tre kapitlar har jag inte blivit klokare, nej jag spenderar dagarna med att grubbla över alla saker man börjar undra över efter att man har läst dessa tre kapitlar.
Jag vet inte om jag är rädd att fortsätta läsa de kommande kapitlarna, jag vet inte om jag vill veta svaret på alla dessa frågor.