Vi är hela tiden medvetna om nedräkningen - Kazua Ishigoru. DN.
Detta är vad författaren säger om sin bok "never let me go".
Jag kan inget än att hålla med honom.
Boken hat väckt stora frågor hos mig så som, i vilken ålder bör man dö?
Kan man vänta med vissa saker? tar vi vissa saker förgivet?
Vi förväntar oss att göra vissa saker i ett viss ålder.
Exempelvis många har för sig att skaffa familj, karriär när man har fyllt trettio år.
Eller när vi har fyllt 25 år så ska man vara färdigutbildat.
Detta visar bara att vi är medvetna om att vi så småningom ska dö.
Men vad prioriterar man då vi vet att slutet är nära?
Enligt Ishigoru blir vänskap viktigt.
Delvis kan jag hålla med, men jag anser att även om vi är medveten om nedräkningen, förnekar vi det.
Det är därför vi fokuserar mer på att skapa ett karriär, vi satsar på nåt som tar långt tid just eftersom att det hjälper oss att förneka att när som helst kan vi dö.
Men när man får en dödlig sjukdom eller blir gammal och vet att döden är nära, det är då man prioriterar vänskap och kärlek.
Nu när jag tänker efter så måste jag hålla med Ishigoru, vårar karaktärer prioriterade inte vänskap och kärlek förrän de visste att slutet var nära.
Exempelvis så blev inte Tommy och Kathy ihop förrän Tommys sista tid i livet.
De blev inte ihop förrän de visste att slutet var nära.
En annan sak som jag tänkte på när jag läste boken var, vad är det som gör oss mänsklig?
våra känslor?
Våra organ?
Våra behov?
Jag kan reflektera dessa tankar i dagens samhälle, det finns människor ( individer såsom folkgrupper) som vi anser vara "mindre mänskliga/mindre värda"
Det diskuteras ständigt att det som gör oss mänsklig är våra känslor....men stämmer det?
Ungdomarna i berättelsen hade ju känslor, de kunde känna glädje såsom sorg.
Men fortfarande ansåg folket dem som omänskliga eftersom att de inte var "konstgjorda".
Vad är då mänsklig?
Detta är vad författaren säger om sin bok "never let me go".
Jag kan inget än att hålla med honom.
Boken hat väckt stora frågor hos mig så som, i vilken ålder bör man dö?
Kan man vänta med vissa saker? tar vi vissa saker förgivet?
Vi förväntar oss att göra vissa saker i ett viss ålder.
Exempelvis många har för sig att skaffa familj, karriär när man har fyllt trettio år.
Eller när vi har fyllt 25 år så ska man vara färdigutbildat.
Detta visar bara att vi är medvetna om att vi så småningom ska dö.
Men vad prioriterar man då vi vet att slutet är nära?
Enligt Ishigoru blir vänskap viktigt.
Delvis kan jag hålla med, men jag anser att även om vi är medveten om nedräkningen, förnekar vi det.
Det är därför vi fokuserar mer på att skapa ett karriär, vi satsar på nåt som tar långt tid just eftersom att det hjälper oss att förneka att när som helst kan vi dö.
Men när man får en dödlig sjukdom eller blir gammal och vet att döden är nära, det är då man prioriterar vänskap och kärlek.
Nu när jag tänker efter så måste jag hålla med Ishigoru, vårar karaktärer prioriterade inte vänskap och kärlek förrän de visste att slutet var nära.
Exempelvis så blev inte Tommy och Kathy ihop förrän Tommys sista tid i livet.
De blev inte ihop förrän de visste att slutet var nära.
En annan sak som jag tänkte på när jag läste boken var, vad är det som gör oss mänsklig?
våra känslor?
Våra organ?
Våra behov?
Jag kan reflektera dessa tankar i dagens samhälle, det finns människor ( individer såsom folkgrupper) som vi anser vara "mindre mänskliga/mindre värda"
Det diskuteras ständigt att det som gör oss mänsklig är våra känslor....men stämmer det?
Ungdomarna i berättelsen hade ju känslor, de kunde känna glädje såsom sorg.
Men fortfarande ansåg folket dem som omänskliga eftersom att de inte var "konstgjorda".
Vad är då mänsklig?
Jag uppskattar dina filosofiska kommentarer!
SvaraRadera